minnen

Nästan varje gång jag har skrivit har har det handlat om mig, min sorg och mina känslor. Jag har ibland tappat bort vem hon var, alla minnen har ersatts av saknad. Jag har fått rotat länge för att minnas vissa saker och händelser. Mina minnen är säkert väldigt likt era, vissa grejer var man inte ens med Malin när det hände men hon återberättade det så väl att det kändes som man vart där.

Som den gången hon lagade lasange från scratch i sömnen. Eller då hon smörjde in sina ögon med kortison salva och vaknade upp som en panda. Eller den berättelsen om när hon byggt en pyramid av sina strumpor i sömnen på tomatvägen. Att hon vaknat sittandes i en fotölj med sina sängkläder utlagda i en cirkel omkring sig.
Många gånger undrade jag vem den här filuren var. Jag minns att när vi började utveckla vår vänskap i början av högstadiet då hon berättade för mig om att  i 5:an sett mig på badhuset och beundrat min baddräkt i smyg. För det var lite så hon var. Hon var inte avundsjuk utan hon beundrade och hon peppade andra att göra som hon hade gjort om hon hade "vart smal" (hennes ord, inte mina). Hon kunde gå runt på Gina och säga: " Kim jag tycker att du ska köpa det här! du skulle vara jätte snygg i det".
när hon sa nåt sånt hade man liksom inte mycket till val utan det var bara att köpa. Eller när hon tvingade mig att uppdatera min blogg en gång om dagen och lägga upp "dagens outfit". Hade jag glömt att göra det på morgonen fick jag en utskällning redan vid lunch. Ibland kunde hon även ringa mig och säga nåt som: "jag tycker du ska köpa en hylla till ditt kök så du kan satsa på shabby chic stilen " Hon hade alltid stora planer. Inte bara för sig själv utan för alla.

Jag beundrade alltid Malin för hennes härliga knasigheter, hennes generösa sett och hennes fina vänskap. Hon ställde alltid upp. jag minns när det tagit slut mellan mig och mitt ex och jag hade flyttat tillbaka till Västerås. Under Kalmar tiden och hennes Göteborgs tid så umgicks vi inte mer än att vi hälsade på varandra en gång vardera. vi pratade i telefonen allt mer sällan och gled ifrån varandra.

Men tillbaka till min flytt till Västerås. Då fanns hon där och stöttade mig och snackade skit om mitt ex.. haha.. För det var så hon var. Hon kunde liksom inte förstå hur han tänkte för att hon såg allt det bra i mig.

och visst fanns det stunder då jag och Malin var oense. Men jag har otroligt svårt att minnas det nu. Det var en fin vänskap som jag saknar så mycket. Det var upp och nedgångar. det var perioder vi inte hördes alls, sen var det perioder vi hördes jämt. Flera gånger om dagen. Jag är så tacksam för att jag fick så mycket tid med Malin. Att vi bara kunde sitta och glo i hennes soffa och snacka om killar eller livet i allmänhet.

Jag minns Malin som en underbar vän och medmänniska. Hon var full av energi och glädje och fick mig alltid att skratta. På sjukhuset spelade jag Anso och Malin in en film. Jag tror aldrig att vi har skrattat så mycket. jag är så glad att jag fick chansen att finnas där vid hennes sida och äran att vara hennes vän.

Älskar dig fina Malin Tolf

Tänker på dig

Nyss hemkommen från en natt på lasarettet. Det var med blandade känslor. Positivt eftersom
jag fick en bra behandling men bara att närma sig akutintaget kändes jobbigt. Såg 2 ambulanser
genom fönstret. I en av dem dog Malin. Undersökningsrummet låg tvärs över där jag var med Malin första gången. Mycket av det som hände mig kände jag igen från det jag kom in med Malin den gången som de tog henne på allvar. En förbättring märkte jag. De tog verkligen hand om mig nu.
Det var helt otroligt vad de jobbade med mig. Ett otroligt engagemang. Kan det vara den massiva kritik som man fick efter vår anmälan till Socialstyrelsen. Då släppte de hem Malin 2 ggr med värktabletter när hon var dödssjuk. Det slog mig också vilken kämpe som Malin var. Hon fick en påfrestande behandling. Hade väldigt ont i flera veckor. Hon hade ett helvete och ändå gnällde hon inte. Men hon hade inte en chans och jag blir så förbannad att de undanhöll allvaret i hennes sjukdom. Vi trodde hon var så gott som frisk. Hade jag haft den minsta aning om hur allvarligt det här var så hade jag kunna sålt allt jag äger och har och flugit henne till den bästa hjärtläkaren som man kunnat hitta. Men nu ännu allt över och allt är för sent.
I morgon är det allhelgonadagen. Den dagen när det är fullt med folk på kyrkogårdarna som tänder ljus och minns sina nära och kära. Redan idag var det fullt med folk och massor med ljus på gravarna.
Lite ovant att se eftersom jag är van vid att jag är själv där. Nästan alla dagar är Meidi och/eller jag där. För oss finns hon kvar. Jag hör hennes underbara skratt, ler åt hennes fantastiska humor, tänker på hennes olika egenheter, hur hon höll i en penna - den var ovanlig, hur hon lät när hon ropade på mig. Jag njöt när hon ropade på mig på jobbet: pappaa - kan du komma. När hon satte sig mitt emot mig, lade huvudet på sned - pappaa du kan väl sponsra mig? Jaså, vad behöver du då? Jag har inga kläder att ha på jobbet. Skulle behöva 2.000 kr. Då sade jag för det mesta att jag skulle fundera till i morgon men jag hade redan bestämt mig. Hon skulle få pengarna men jag drog av några hundralappar för att det inte skulle vara för lätt för henne. Men egentligen kunde jag ha gett henne allt men det hade naturligtvis inte varit rätt. Ville också att det skulle vara en viss rättvisa med Lotta.
Jag älskar dig min stora kärlek i livet och saknar dig så.